Inte precis ett anteckningsblock, men verkligen inte sixtinska kapellet.

Wow

Hah, visst ja. Jag bloggade ju. Sporadiskt. Och kanske inte så utförligt som det hade kunnat vara.
Och jag vet mycket väl att det här är en blogg på samma sätt som sönderrostade och försakade vrak fortfarande tekniskt sätt är bilar, och jag tror inte riktigt att jag kommer undan med ”tanken räknas” här. Man skulle nog, inte utan rätt, kunna döma mig till ett par veckors intensivt straffbloggande (för böter har jag seriöst inte råd med).
Men grejen är att jag läste mitt senaste inlägg och blev riktigt sugen på att fortsätta trots att jag tenderar att bete mig som om jag skulle ha någon slags latent allergi mot att blogga aktivt som sticker fram sitt fula tryne då jag fått upp en halvt anständig skrivrutin. Nu är jag i vilket fall taggad, och inte bara för att jag följde en av mina gamla Sly & The Family Stone-länkar längre ner. Man hör verkligen sällan sådana här band längre, men de fick nog en gratisskjuts av att vara ett av de första stora banden med både svarta och vita medlemmar. I vilket fall, unik och härlig musik, funkrockig livsglädje och en fantastisk energi – åtminstone på 60-talsskivorna (Life rekommenderas särskilt).
Men vad har jag då haft för mig sedan senaste inlägget, sammanfattat på ett sätt som snart låter mig komma loss och diska och göra middag en någorlunda vettig tid?

Ja, den riktigt stora förändringen är förstås kandidatprogrammet i data- och systemvetenskap jag snart har läst en termin av. Som många utbildningar är det mycket intressant och mycket värdelöst och det absolut mesta någonstans däremellan. Just nu svär jag lite extra över det inför en tung tenta i morgon.
Jag har börjat gräva ner mig mycket mer i film, i synnerhet 70-talsfilm. Det började med lite oskyldigt surfande på Quentin Tarantinos Wikipediasida när jag var förkyld i september då jag upptäckte att han varit med i ett par dokumentärer om exploitationfilm som jag såg, vilket gjorde mig nyfiken på de filmer som togs upp i dokumentärerna. Så nu har jag en långsamt växlande samling 70-talsfilmer och en prenumeration på Lovefilm som innebär fyra filmer i månaden i brevlådan.
Jag har också tillbringat löjligt med tid på The Escapist, en fantastisk nätpublikation med ett par fantastiska videoserier. Det mesta är TV-spelsorienterat men där finns även mycket sketchhumor, serier och filmrecensioner. Rekommenderar särskilt Zero Punctuation och LoadingReadyRun för de som har några minuter över.
Och utöver det här har jag börjat läsa mycket mer (Oliver Twist nu, efter den blir det For Whom The Bell Tolls eller Iliaden), jag har börjat spela Magic, joggat och börjat leta arbete sedan det visade sig att det blev väldigt osäkert huruvida jag skulle kunna komma tillbaka till Swedbank.

Hur som haver, tid finns till att utveckla allt det här senare – nu blir det fantastiska Extra Credits, följt av disk, matlagning och mer plugg. Uäh. På återseende!

Annonser

Kommentarer till: "Wow" (1)

  1. Du inspirerar mig till att vilja blogga. Mest för att jag relaterar med det sporadiska bloggandet, men utför det inte ens nära så bra som du 🙂
    Zero Punctuation är awesome, men jag har inte kikat på den andra. Tack för rekommendationen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: