Inte precis ett anteckningsblock, men verkligen inte sixtinska kapellet.

Inchoate

Blääääääh, säger min hjärna just nu. Mest för att jag just har avslutat en till bok och passade på att blogga mer medan jag är här och uppdaterar boklistan till höger – det slår mig att jag kanske borde göra en lista med filmer också, men då skulle resten av listen till höger försvinna.

Men en kulturform i taget. Den utlästa boken i fråga är The Next Big Thing av Anita Brookner. På 240 sidor är den en litterär baggis men en som krävde anmärkningsvärda ansträngningar. Jag fick den som premium (som alla gymnasielärarna gav till elever som utmärkt sig i kurser under året) i Engelska B och har haft den i hyllan sedan dess. Nu när jag har kommit igång med läsandet så kändes det som att det var dags att tackla den, vilket visade sig vara lika hisnande och lustfyllt som att slå kullerbytta i kolasmet – hur entusiastisk man än är så räcker det föga mot bokens överanalytiska självömkande tristess. Som för övrigt är fantastiskt skildrad, sällan är känslor så utstuderade och karaktärer så människolika (så kolan man rensar ur håret håller åtminstone god kvalitet).

Så man valsar fram och tillbaka mellan tristess och möjligheter som huvudpersonen är för osäker för att veta om han borde följa. Det går förstås att tycka att allt det är okej om det leder till något men det gör det inte. Det finns (spoiler alert) ingen ‘next big thing’ utan bara melankoliska minnen och halvt etablerade omständigheter som dansar in och ut ur historien ända in i slutet. Och det är en vals där man måste dubbelkolla vartannat steg för Brookner nöjer sig inte med vanligt språk. Var tredje sida var jag tvungen att slå upp något obskyrt och onödigt komplicerat ord. I slutändan tror jag att den här biten i The Guardians recension säger allt som behövs:

”Her sensibility, too, keeps life at a distance. The only sign of an awareness of contemporary language in The Next Big Thing is an unconscious one: for all her fastidiousness she succumbs to the confusion about ‘may’ and ‘might’. He knew that he may have lost his head. He saw that she may have known. If her prose is to be lifeless, let it at least be correct.”

Så den största behållningen av boken var ett utökat ordförråd och en ökad uppskattning för de filmer jag drar i mig. Klart att en meningslöst långsam bok som måste läsas stötvis står sig slätt jämfört med Black Dynamite!

Så det är mycket fest. Fortsatta filmplaner är mest action och kung fu för att hålla Script Frenzy-inspirationen igång och vad gäller böcker så blir det nog en omläsning av någon Kerouacbok för att få i mig något mer fartfyllt.

Och nu inser jag att det är dags att hitta något bloggtema som sätter lite mer färg på stället. Later!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: