Inte precis ett anteckningsblock, men verkligen inte sixtinska kapellet.

Jag kom tillbaka från Skåne igår kväll och under resan lade jag lite tid på att skriva ner hur jag mådde inför att börja på KTH (!) nästa vecka (!!!):

 

Ja då, tekniskt basår. Om fem dagar. Jag har suttit och försökt samla mina tankar kring det men det har inte gått så bra.

 

På ett plan är det ju grovt otaktiskt att överge min nuvarande utbildning efter två av tre år. Det är nog mer än så egentligen, det är två tredjedelar av vägen in på en stimulerande och garanterat lönsam karriär inom ett område som jag har en stor fallenhet för – men det är inte rätt.

Jag är en i grund och botten ärlig person och datavetenskap är inte jag. Alla ytliga/praktiska saker – lön, arbetsmöjligheter, uppgifter osv – kan klicka bäst det vill. Stämmer inte magkänslan skulle jag ändå inte kunna göra det någon längre period, och verkligen inte fram till pensionen.

Så vad skulle hända då? Jag tar en examen jag har ett i bästa fall ljumt intresse för, arbetar med det i tio år och börjar ombilda mig *efter* det med bostadslån och allt annat elände jag kan ha dragit på mig? Då lägger jag hellre halva den tiden på mer studier och gör rätt från början.

Sedan återstår ju frågetecknet kring huruvida det verkligen är bra att plugga så länge, men varför skulle det inte vara det? Jag gillar att plugga. Jag utvecklas hela tiden, jag kommer djupare in i ämnen jag är intresserad av (mestadels) och jag träffar ständigt nya människor. Jag tycker att det är värre att lägga åren på något som inte känns rätt.
Och känner jag mig gammal och långsam så kan jag alltid trösta mig med att Marcus verkar ta lika lång tid på sig.

 

Under våren kan jag ha dömt SU i väl hårda ordalag (”kan sänkas i sjön”) och det är inte alls meningen. Det är fortfarande sant att det här nyfunna perspektivet innebär att varje steg från SU känns bättre och bättre, men det är fortfarande en rik skola med många möjligheter och en jättehärlig institution jag lämnar bakom mig, och jag kommer absolut att komma tillbaka om inte annat för människorna där.

Trion i mitten är klart sektorns föregångare. Piraten ute till vänster lär ju vara Elias eller Spänsson eller någon.

Så, nästa steg då: KTH.
Om fem dagar. (Fyra dagar idag, AAAHH!!! Dafs anm.)
…vad fan håller jag på med?

Seriöst, det här är pirrigt, nervigt och peppigt på ett sätt som SU aldrig var. Lägger man livsval och identitetsfrågor åt sidan återstår en ofantlig upprymdhet över…

Över år med utmanande och intressanta studier på en skola med genuin gemenskap mellan studenter? Det vore blåögt att säga, men mycket av det jag letade efter på SU hittade jag senare på KTH när Matilda började där. Och jag hittade en möjlighet att kombinera mina tekniska fallenhet med mitt samhällsintresse – vilket jag säkert raljerat om tidigare – och jag har stått och övervägt, vänt och vridit på de problem och möjligheter det här skulle innebära av och till åtminstone sedan slutet av förra våren.

Och nu återstår fem (FYRA AAAAAAHHAHHH!! Dafs anm.) dagar tills de första stegen på den vägen blir verklighet.
Så, igen: KTH.
Nu jävlar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: