Inte precis ett anteckningsblock, men verkligen inte sixtinska kapellet.

He’s the talk of the town

YES! Min återblick över 2012 har blivit liggande ett tag då skolan tar tid, träningen tar tid och mitt andra skrivande tar tid och jag inte har tagit mig tid till den sortens skrivande. Så för att inte bloggen ska skrumpna ihop tar jag min vanliga skrivartid, tunnelbanan till och från skolan, till att samla mina tankar kring något jag har tagit mig tid till: Django Unchained.

Förstås blir det mest givande om ni själva har sett den – vilket ni bör göra prompt om ni inte gjort det, för det är en fantastisk film Tarantino & Co erbjuder. Den är bra på alla sätt som hans filmer brukar vara – manus, skådespeleri, musik, osv – och det här är första gången på år som jag frossat i en film på bio så mycket. Och det blir minst en gång till för gud, vad jag kommer att ångra mig annars.

För Django är minst sagt explosiv. En rejäl rulle av en rutinerad regissör med ett sällsynt jävlar anamma, som sträcker ett uppfriskande långfinger till etablissemanget på fler nivåer: Django själv måste utmana en överhet som andas både fascism och feodalism, filmen utspelar sig i slaveriets brutala tabu och vi förväntas skratta med åt historien. Det krävs en hel del för att föra något sådant i hamn.

Scenen då den frigivna slaven Django piskar en slavdrivare för att sedan förklara sig för plantageägaren tillsammans med sin lustiga tyska kompanjon som kör en vagn med en gungande tand (??) ovanpå är väl så nära man kommer filmen i ett nötskal: det är väldigt tvära kast mellan lättsamhet och ett så laddat allvar, men om filmen har fångat en som tittare så fungerar det. Efter tre biobesök kan jag konstatera att den fungerar som fan.

För mig. En film med ett sådant tema beror mycket på publiken: kan man tillåta sig att dras med i ett äventyr för underhållnings skull när det utspelar sig i en sådan miljö? Jag hävdar att man definitivt bör göra det om man kan acceptera Kanonerna på Navarone, Örnnästet eller för den delen Inglourious Basterds, för om man kan rota i ett ruttet förflutet efter äventyr kan man rota i alla. Jag är ombord direkt när det görs en Django om en same som hämnas på svenskar (i Norge finns redan en!).

Och där är ännu en nivå till filmens långfinger – den punkterar Hollywoods självrättfärdigande tes om att nazisternas var ett enskilt fall av ren ondska utan motstycke någonstans i världen. Förhoppningsvis öppnar det här för mer nyanserade filmer i framtiden.

Vilket låter långsökt, ja, men Hollywood följer pengar och Django har tjänat bra mycket pengar, så vem vet? Med lite tur så visar sig Tarantino och vänner ha skakat om saker så pass att något häftigt och intressant mönster träder fram när allt faller på plats.

För mer om idéer i Django och dess sammanhang bör ni läsa det här intressanta blogginlägget av någon som är klok och insatt.

Men i grund och botten ligger fortfarande en sjukt värd film, så om någon har lust att se den är det bara att höra av sig!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: