He’s the talk of the town

YES! Min återblick över 2012 har blivit liggande ett tag då skolan tar tid, träningen tar tid och mitt andra skrivande tar tid och jag inte har tagit mig tid till den sortens skrivande. Så för att inte bloggen ska skrumpna ihop tar jag min vanliga skrivartid, tunnelbanan till och från skolan, till att samla mina tankar kring något jag har tagit mig tid till: Django Unchained.

Förstås blir det mest givande om ni själva har sett den – vilket ni bör göra prompt om ni inte gjort det, för det är en fantastisk film Tarantino & Co erbjuder. Den är bra på alla sätt som hans filmer brukar vara – manus, skådespeleri, musik, osv – och det här är första gången på år som jag frossat i en film på bio så mycket. Och det blir minst en gång till för gud, vad jag kommer att ångra mig annars.

För Django är minst sagt explosiv. En rejäl rulle av en rutinerad regissör med ett sällsynt jävlar anamma, som sträcker ett uppfriskande långfinger till etablissemanget på fler nivåer: Django själv måste utmana en överhet som andas både fascism och feodalism, filmen utspelar sig i slaveriets brutala tabu och vi förväntas skratta med åt historien. Det krävs en hel del för att föra något sådant i hamn.

Scenen då den frigivna slaven Django piskar en slavdrivare för att sedan förklara sig för plantageägaren tillsammans med sin lustiga tyska kompanjon som kör en vagn med en gungande tand (??) ovanpå är väl så nära man kommer filmen i ett nötskal: det är väldigt tvära kast mellan lättsamhet och ett så laddat allvar, men om filmen har fångat en som tittare så fungerar det. Efter tre biobesök kan jag konstatera att den fungerar som fan.

För mig. En film med ett sådant tema beror mycket på publiken: kan man tillåta sig att dras med i ett äventyr för underhållnings skull när det utspelar sig i en sådan miljö? Jag hävdar att man definitivt bör göra det om man kan acceptera Kanonerna på Navarone, Örnnästet eller för den delen Inglourious Basterds, för om man kan rota i ett ruttet förflutet efter äventyr kan man rota i alla. Jag är ombord direkt när det görs en Django om en same som hämnas på svenskar (i Norge finns redan en!).

Och där är ännu en nivå till filmens långfinger – den punkterar Hollywoods självrättfärdigande tes om att nazisternas var ett enskilt fall av ren ondska utan motstycke någonstans i världen. Förhoppningsvis öppnar det här för mer nyanserade filmer i framtiden.

Vilket låter långsökt, ja, men Hollywood följer pengar och Django har tjänat bra mycket pengar, så vem vet? Med lite tur så visar sig Tarantino och vänner ha skakat om saker så pass att något häftigt och intressant mönster träder fram när allt faller på plats.

För mer om idéer i Django och dess sammanhang bör ni läsa det här intressanta blogginlägget av någon som är klok och insatt.

Men i grund och botten ligger fortfarande en sjukt värd film, så om någon har lust att se den är det bara att höra av sig!

Renovering

Det är noga det här med bloggande.

Nya år, nya tag. Att få upp bloggen till 2013 med ny läslista och nya skrivarvanor har jag tänkt på ett tag, men min internetexil inför Django lät mig skjuta på det fram till senaste helgen och sedan dess har jag mest pluggat. Idag fann jag lite andrum, även om jag behöver plugga, jobba och köpa present, och ska åtminstone ordna en snabb uppdatering.

 

Sedan sist har mycket hänt, främst i skolväg. En termin på KTH lärde mig ungefär lika mycket som första året på SU. Även om hösten vid första anblick känns som övningar, labbar och föreläsningar i en ohanterbar massa så känner jag ändå att jag har koll inför vårterminen, vilket är imponerande på sitt eget vis. Det är klart att man pluggar ordentligt om tempot tvingar en, men jag är glad att terminen slutade när den gjorde för jag fick magkatarr och kände mig nära att gå in i väggen mot slutet.

Efter tentorna i mitten av december var det en månad ledigt – vilket kändes som, typ, det bästa som någonsin hänt mig – och nu är jag tillbaka i sadeln med arbete och än värre kurser men jag misströstar icke, för nu läser vi bara två kurser åt gången vilket gör all skillnad i världen.

 

Till jul fick jag böcker, och en av dem är skriven av min mamma! Hon har de senaste åren jobbat på en bok om feriebarn som skickades att bo på bondgårdar under 40- och 50-talets somrar (en sorts föregångare till kollo) som är full med intervjuer med tidigare feriebarn, bland annat min pappa och hans syskon, och foton. Efter mycket jobb och en hel del problem kring utgivningen kom den ut bara några dagar innan jul, så hon kunde plocka hem ett exemplar var åt alla i familjen. Det är en mysig bit svensk historia som jag ser fram emot att sätta tänderna i under våren.

 

Aaah, det här börjar ta lång tid och jag har saker att hinna med idag men jag kommer tillbaka! Häromdagen började jag gå igenom 2012 för mig själv och en del av det lär dyka upp här, tillsammans med… allt. Nu måste jag iväg och handla!

Så, det här basåret då.

Jag kom tillbaka från Skåne igår kväll och under resan lade jag lite tid på att skriva ner hur jag mådde inför att börja på KTH (!) nästa vecka (!!!):

 

Ja då, tekniskt basår. Om fem dagar. Jag har suttit och försökt samla mina tankar kring det men det har inte gått så bra.

 

På ett plan är det ju grovt otaktiskt att överge min nuvarande utbildning efter två av tre år. Det är nog mer än så egentligen, det är två tredjedelar av vägen in på en stimulerande och garanterat lönsam karriär inom ett område som jag har en stor fallenhet för – men det är inte rätt.

Jag är en i grund och botten ärlig person och datavetenskap är inte jag. Alla ytliga/praktiska saker – lön, arbetsmöjligheter, uppgifter osv – kan klicka bäst det vill. Stämmer inte magkänslan skulle jag ändå inte kunna göra det någon längre period, och verkligen inte fram till pensionen.

Så vad skulle hända då? Jag tar en examen jag har ett i bästa fall ljumt intresse för, arbetar med det i tio år och börjar ombilda mig *efter* det med bostadslån och allt annat elände jag kan ha dragit på mig? Då lägger jag hellre halva den tiden på mer studier och gör rätt från början.

Sedan återstår ju frågetecknet kring huruvida det verkligen är bra att plugga så länge, men varför skulle det inte vara det? Jag gillar att plugga. Jag utvecklas hela tiden, jag kommer djupare in i ämnen jag är intresserad av (mestadels) och jag träffar ständigt nya människor. Jag tycker att det är värre att lägga åren på något som inte känns rätt.
Och känner jag mig gammal och långsam så kan jag alltid trösta mig med att Marcus verkar ta lika lång tid på sig.

 

Under våren kan jag ha dömt SU i väl hårda ordalag (”kan sänkas i sjön”) och det är inte alls meningen. Det är fortfarande sant att det här nyfunna perspektivet innebär att varje steg från SU känns bättre och bättre, men det är fortfarande en rik skola med många möjligheter och en jättehärlig institution jag lämnar bakom mig, och jag kommer absolut att komma tillbaka om inte annat för människorna där.

Trion i mitten är klart sektorns föregångare. Piraten ute till vänster lär ju vara Elias eller Spänsson eller någon.

Så, nästa steg då: KTH.
Om fem dagar. (Fyra dagar idag, AAAHH!!! Dafs anm.)
…vad fan håller jag på med?

Seriöst, det här är pirrigt, nervigt och peppigt på ett sätt som SU aldrig var. Lägger man livsval och identitetsfrågor åt sidan återstår en ofantlig upprymdhet över…

Över år med utmanande och intressanta studier på en skola med genuin gemenskap mellan studenter? Det vore blåögt att säga, men mycket av det jag letade efter på SU hittade jag senare på KTH när Matilda började där. Och jag hittade en möjlighet att kombinera mina tekniska fallenhet med mitt samhällsintresse – vilket jag säkert raljerat om tidigare – och jag har stått och övervägt, vänt och vridit på de problem och möjligheter det här skulle innebära av och till åtminstone sedan slutet av förra våren.

Och nu återstår fem (FYRA AAAAAAHHAHHH!! Dafs anm.) dagar tills de första stegen på den vägen blir verklighet.
Så, igen: KTH.
Nu jävlar!

Asfaltsdjungeln

Så, här var då det där blogginlägget jag lovade er i januari. Äh, var inte sådan.

Innan jag presenterar något med någon sorts substans delar jag med mig av en till förändring i WordPress. Jag tryckte på ‘New Post’ och det här dök upp:

Titta på allt lull där uppe. ”Read Blogs” och ”Freshly Pressed”? Nej tack, framsidan tryckte upp dem i ansiktet på mig och jag navigerade bort från dem när jag indikerade att jag ville skriva något själv. ”Topics”? Okej, det kastas inte på mig när jag besöker startsidan, men samma grej gäller där. Och ”My Blogs” och ”My stats”? Har jag inte redan det någonstans?

Jo, tillsammans med alla andra relevanta funktioner i min dashboard som jag är van vid att den dyker upp när jag loggar in (och som jag raskt lyckades luska fram):

Att klaga över det här är väl att slåss mot väderkvarnar och de är förstås fria att uppdatera sin sida som de vill, men är det nödvändigt att gömma kontrollen över min blogg på det viset? Och ”Post a Video”, ”Post a Photo” och alla de där grejerna? Tack, men allt det där kan jag göra bättre på YouTube, TwitPic och alla de andra mer fokuserade tjänsterna ni försöker konkurrera med. Ni är en bloggtjänst, lev med det. Plus att ni redan tillåter att det där bakas in i blogginläggen.

Ja, ja.

Den senaste tiden har varit väldigt stressad, vilket alltid är frustrerande: behovet och anledningen att skriva av mig finns men jag har absolut ingen tid eller ork. De senaste veckorna har varit ett praktexempel på det, först tillbringade jag en hel vecka med att förbereda en redovisning som tog tio minuter att göra i tisdags och sedan dess har jag haft en tenta varannan dag. I natt var första gången jag kunde vila ut på hela den tiden så jag sov från fucking tolv till tolv utan att känna mig skyldig över att slappa bort pluggtid och det var typ det bästa någonsin.

Det känns också bra att få en legitim paus från plugget, för min motivation har gett vika i nästan direkt proportion till den (löjliga) arbetsbördan och nu lider jag inte ens igenom det på ett få-skiten-överstökad-sätt utan bara ett varför-ska-jag-lära-mig-det-här-jag-kan-ju-vara-naken-i-solen-sätt. Vilket har sin grund i att jag kom fram till att jag troligen ska hoppa av lagom till att de mest krävande kurserna någonsin dragit igång.

Så i höst ska jag ta ett tekniskt basår för att känna efter hur det känns med ett annat ämne (och om jag ska läsa något annat så är det samhällsbyggnad på KTH vilket jag faktiskt behöver basåret till). Officiellt sett. Mindre formellt tycker jag att man kan sänka hela datorbranschen i sjön och lägga alla pengar och all möda på att lösa riktiga ekonomiska och demokratiska problem istället och den känslan var lite vad som från början fick mig att inse att jag behöver en paus. Och att jag nog är mer samhällsvetare än jag trodde.

Och det är vad som har upptagit min tid på sistone, tillsammans med ACTA, SOPA och allt annat vedervärdigt som urholkar personliga rättigheter i Mammons namn. Men nog om det. Jag håller fortfarande på att hämta mig efter de senaste månadernas kursarbete, så jag återkommer med något mer utförligt när hjärnan är mindre mos (bara det här tog över en timme att skriva).

Något jag faktiskt funderar på om det visar sig att jag inte fick med mig en förkylning från den där sista tentan är dock att spontant åka till Malmö några dagar och hälsa på Chriss och Linus. Det skulle vara skönt med ett par dagar spontan semester nu mellan kurserna.

2012!

Aloha! Jag ser i WordPresstatistiken att min inte-riktigt-föredömliga förmåga att uppdatera inte är nog för att avskräcka enstaka besökare, så att jag till sist tar tag i det här passar ju som hand i handske. Jag ska blogga lite om jul och den senaste tiden i allmänhet, uppdatera Läslistan 2011 till Läslistan 2012 och förmodligen göra mer pyssel som säkert dyker upp bara jag börjar med det hela.

Så blir dock inte fallet just nu eftersom jag måste till Kista för en föreläsning, men ni vet i alla fall att jag inte är död!

 

Uppdatering!

Vad fan är det här för något? Jag skriver ett inlägg och lägger upp det och hamnar i förhandsvisningsläge, som är brukligt. Men så får jag upp det här i en extrainsatt list till vänster i bilden:

 

 

WordPress, vad har ni nu hittat på? Det här dök upp tillsammans med alla de vanliga knapparna för Twitter och ansiktsboken.

Okej, inlägg 26. Inte för att jag bryr mig om att samla och indexera mina inlägg men tack ändå antar jag. Men ”Next goal: 30 posts”? Vad då mål, får man något (annat än en bild av en guldstjärna)? Knappast troligt, snarare är det väl någon slags knapp som indikerar att jag har skrivit just 30 inlägg och ska känna att jag har uträttat något när jag har gjort det. Vad är det för Pavlovpåhitt? Det är precis som spel är överfulla av ‘achievements’ idag var man än tittar. PlayStation vill ju särskilja sig lite och har ‘trophies’, men håll käften.

För den oinvigda är achievements (som det dessutom kallas i dagligt språk) ett litet emblem som spelet ger en när man utför något och indikerar att man har gjort just det. Det kan vara allt från att hitta ett visst antal hemligheter i spelet, att döda ett visst antal fiender eller bara klara ett visst kapitel eller en boss. Man får ett litet glatt pling och en liten pryl att samla på hög, vilket fungerar jättebra som en kul grej. Men något riktigt egenvärde har de ju inte.

Vilket bara blir tydligare när man översätter det till svenska, för att kalla det för en ‘bedrift’ att klara sista bossen när man ändå måste göra det för att följa handlingen känns väldigt fånigt. Och måste de dyka upp och plinga medan karaktärerna pratar och avslutar hela historien efteråt?

Men i alla fall, att ta körkort är en bedrift. Att ta en universitetsexamen är en bedrift. Att spela ut ett spel är väl jämförbart med att läsa en bok, vilket kan vara en bedrift om det är typ Anna Karenina eller något men så tunga och seriösa spel finns nog inte. Jag skulle inte heller kalla att döda 100000 låtsasmonster en bedrift.

Och nu försöker de göra samma sak med bloggande; ”Grattis, du är nästan produktiv nog för en liten jpeg och lite kort beröm!” Tack men nej tack, WordPress, det finns bättre sätt att tillgodose bekräftelsebehov. Och tanken måste väl ändå någonstans vara att uppmuntra folk till att skriva mer, men tror ni att man har lust med det om ni kastar fram knappen och föreslår ”bara ett liiitet inlägg till” när man redan har suttit och knackat en halvtimme och har missat två tåg till skolan?

Oj, jävlar.

November nalkas

Ja, det är inte ens tre veckor kvar till NaNo och jag har plöjt igenom två av Fogelströms Stockholmsböcker. Jag ska definitivt låna den sista när jag kommer förbi ett öppet bibliotek men det här i Luma är ett barnbibliotek vilket tydligen innebär att de bara kan ha öppet mellan elva och fem på vardagar.

Är det något fel med att ha öppet när vuxet folk faktiskt är hemma och kan komma förbi? Eller främjar biblioteket bara pliktskyldigt läsning för de yngsta för att de måste? Det låter som en både tragisk (och oprofessionell) inställning för ett bibliotek. För att inte tala om hur gräsligt det är att försöka studera där när 90% av besökarna är under tio år.

Så snälla Lumabiblioteket, låt portarna stå öppna bara en timme till så har ni hundratals fler potentiella besökare som dessutom bättre uppskattar ert utbud.

Till exempel Fogelströmböckerna, de är fantastiskt mysiga. De är dock inte så mycket Stockholmslektion som jag hade väntat mig, och inte heller mycket historialektion utöver små pikanta detaljer om livet i svunna Stockholm, det är främst karaktärerna som befolkar Fogelströms stad som ger mig lust att pressa igenom ytterligare en bok av bara farten. Plus att den sista boken täcker den nog starkaste brytningen mellan det nya och gamla Stockholm.

Så den ska jag låna på biblioteket, och be dem se om de kan hålla öppet en timme till på kvällarna, nästa gång jag kan komma förbi. Vilket är på lördag. Så vad fan ska jag läsa till dess? Jag tror att jag har någon halvfärdig Göran Hägg sedan i våras, det blir nog bra.

PlaNo

Right. Neverwhere i Stockholm, hur svårt kan det vara?

Ganska. I Neverwhere dyker det upp alla möjliga detaljer om London, från hur delar av staden (och dess avlopssystem) hade vuxit fram till Christopher Wrens arkitektur, och jag kan inte mycket sådant alls om Stockholm så det finns en del research att göra. Jag ser förstås inte Neverwhere som en checklista för skrivandet men att läsa på om Stockholm känns rätt relevant. Och så är det något jag gladeligen ger mig in på då det finns så otroligt många gamla byggnader och platser som bara osar historia här, de är bara lite svåra att upptäcka bakom mängder av barnvagnar och lukten av take away-latte (Sjöstadsskada, vi närmar oss lattemammasingulariteten här ute).

Stockholm har jag dessutom känt för att skriva något om Stockholm ända sedan jag flyttade hit, det känns som att staden börjar bli så mycket världsstad att den missar den historia som hänger mitt framför näsan på den. Och både mamma och pappa är infödda Stockholmare så det ligger väl lite i blodet också.

I vilket fall börjar jag min research med att läsa Minns du den stad och I en förvandlad stad av Per Anders Fogelström. Om jag hinner ska jag även läsa Stad i världen. Tillsammans täcker de i alla fall Stockholm åren 1900-1968 vilket är fett Faust. Jag har börjat läsa Minns du den stad och även om arbetardramat blir lite mycket ibland så är det verkligen kul att läsa hur saker såg ut: riksdagen var nybyggd, mycket av söder var fortfarande kåkstad och skog, Sveavägen fanns inte och området runt Odenplan var så långt ut att det kallades Sibirien. Och så här glest var slussen 1905:

Mycket mys är det, nu återstår bara att se vilka karaktärer jag släpper lös i surrealistiska Stockholm. Troligen blir det en bred ensemble, jag tycker om att skriva om saker ur många perspektiv. Plus att jag bara kan hoppa till någon annan karaktär ett tag om något börjar kännas långrandigt.

Och så måste jag hitta den där serien där de jagar spöken i Stockholm på 50-talet, där fanns jättemycket illustrationer av Klarakvarteren och andra områden som inte finns kvar i dag.

Det är i alla fall så långt jag har kommit nu. Jag har till och med en arbetstitel spikad: Den stad du minns. Den känns rätt och relevant men jag medger att det är ett rätt billigt knep att bara ta rakt av. Well, well, subject to change.

Landat på fötterna

Då var jag tillbaka i skolan sedan en dryg månad och har en mängd erfarenheter att dela med mig av. Den mängden ser ut ungefär så här:

{”Va?”, Grupparbete}

(Logikskämt)

…

Det visar sig att mina kurs Systemteori och säkerhet knappt handlar om säkerhet och lägger en massa tid på systemteori (vilket är det luddigaste jag någonsin har varit med om, jag har haft en månad på mig att försöka komma på en bra sammanfattning men inte lyckats) och min kurs i Globala informationssystem i stort sett är 7,5 hp glosor från kursboken som inte har nämnvärt mycket information om informationssystem.

Med lite tur så handlar min kommande affärssystemkurs om affärssystem men universitet har nu lärt mig att inte ta något för givet. So I have that.

Men i alla fall så hade jag först tre veckor med föreläsningar som inte har känts relevanta för ämnet (eller kanske tvärtom) och nu har vi ett grupparbete i varje kurs vilket hjälper oss att cementera dem kunskaperna. Det som är riktigt konstigt med det är att kursernas poäng är delad på två – 4 poäng för tentan och 3,5 för grupparbetet – vilket i sig är rimligt, en enda tenta på 7,5 hp ren kunskap är inte roligt, men grupparbetet och tentan testar samma kunskap. Med andra ord testas vi inte på 7,5 poäng kunskap utan ~3,75 poäng två gånger.

 

Nog om det; vad konsumerar sjukliga mängder tid, möda och kaffe under hösten om inte skolan gör det? Jo, NaNo!

Jag har försökt komma på något att skriva om sedan ett tag och började känna mig stressad för någon vecka sedan, men så läste jag Neverwhere och jag tror inte att en bok har känts så fängslande och inspirerande på… fem år, åtminstone. Jag bara föll pladask för den och älskade hur den kändes som typ Harry Potter möter Spirited Away i London. Hur kan det på något vis över huvud taget vara fel?

Och så tänkte jag omedelbart på att det borde finnas en liknande bok om Stockholm och där hade jag min idé. Eftersom det fortfarande är tre-fyra veckor kvar till november så lär idén byta skepnad ett par gånger innan dess men basen är och förblir ett surrealistiskt Stockholm.

Det här börjar bli långrandigt så jag skriver mer om NaNo-idéer senare. Typ någon dag då jag faktiskt har lyckats disciplinera mig till att äta frukost. Dessa odisciplinerade morgnar.

 

 

En sista sak! Jag har alltid varit en kattmänniska men jag kan inte se en bild av en welsh corgi utan att vilja ha en någon gång i livet. De har verkligen en perfekt balans mellan att vara söta och komiska. 😀

 

Time Remembered

Är det bara jag eller har WordPress lanserat ett nytt tema varje gång man loggar in här?

I vilket fall har jag haft en trevlig sommar. Inte alls händelserik, men trevlig. Den började med Matildas flytt och i och med hennes resor till Dreamhack, UppCon och midsommarfirande (Själv var jag förkyld på midsommar. WTF, mate?) på helgerna och arbete i veckorna så tog det ganska lång tid att få hemmet på rätt köl men nu har vi det kirrat. Våra saker trängs i lägenheten och förrådet, vi äger ungefär ett halvt vardagsrum var och vi har flyttat runt hälften av allt i köket flera gånger men nu har dammet lagt sig och vi är fortfarande sams.

Att konstant ha någon annan i närheten kan förstås bli jobbigt i längden men vi har blivit bra på att ge varandra utrymme. Nu har vi t ex bara en vägg mellan oss men bara vi kan sätta sig in i det vi gör i våra egna tempon så får vi vår sinnesro.

Och en stor del av den rofyllda egna tiden ägnas, nu när det inte finns någon skola som distraherar, åt spel. Vi köpte både Playstation 2 och 3 i början av sommaren och på Steam har jag en uppsjö av spel som slukar farligt många timmar. Det har gjort att läsandet har fått lida lite men det kommer igen när jag börjar pendla.

Men so far, so chill. Nu ska jag sitta och ströprogrammera en textbaserad variant av Risk och sedan blir det glass och The Princess Bride (det är typ som Shrek fast på 80-talet).

Och om någon är nyfiken på att prova Google+ och behöver en inbjudan så är det bara att säga till! Jag kom in där för en vecka sedan eller så.

Ha en fortsatt trevlig sommar!

Sommaren nalkas

De som läser här vet säkert redan att Matilda och jag flyttade ihop i lördags och det är inte mindre salig röra just nu än för någon dag sedan. Någon ordentlig ordning lär det inte bli förrän Matildas bokhylla dyker upp och en ofantlig massa saker försvinner från golvytan.

Mitt pluggande har trappats upp inför terminslutet och jag har börjat fundera. Att studera i sig känns väldigt givande, det muntrar upp Jantedelen av hjärnan och man får en känsla av att man kontinuerligt uppnår något (särskilt när man sätter omtentan som jag gjorde i morse – BAM!) men då har det slagit mig att borde jag då inte plugga något som känns mer jag? Sista spiken är inte i kistan för lärarprogrammet än. När man trodde att saker var ordnade, ”Liv, jag förstår dig inte”.

Men det kan jag skita i de närmaste veckorna. Nu närmast är det fantastisk sommar föröver och vi kan nog ha ett preliminärt datum för flyttfirarfesten snart. Ha en fantastisk försommar!

Glädje!